Det är en känslosam bok att läsa och den väcker många tankar och funderingar. Jag blir riktigt upprörd när jag läser om hur socialen betedde sig mot Morgan och hans bror. Den tuffa barndomen som Morgan och hans bror behövt genomlida ska inget barn behöva vara med om.
Det är hemskt att läsa om hur modern gång på gång lovar att allt ska bli bra och att hon ska hämta hem Morgan och hans lillebror från barnhemmet utan att det sker. Istället skildes bröderna åt och skickades mellan en rad olika fosterfamiljer.
När Morgan berättar om skoltiden drar jag direkt paralleller till det kompensatoriska perspektivet som man kan läsa om i Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan samt Lärande Skola Bildning. Kompensatoriska perspektivet menar på att det är eleven som ska anpassa sig till skolan och inte tvärtom. Lärarna såg Morgan som den "jobbiga eleven" och han exkluderas ofta från undervisningen och blev utslängd ur klassrummet.
Morgan är verkligen ett maskrosbarn! Räddningen i Morgans liv blir när Martin kommer in i bilden och börjar ställa krav på Morgan. Morgan får känna sig behövd och värdefull.
Jag såg en intervju mellan Morgan och Malou. Där tar dem upp det att Morgan var ett väldigt glatt barn. Han hade en mycket bra relation till sin mor och visste att livet kunde ju vara lyckligt med. Detta gjorde att han tidigt skapade en bra självkänsla som senare skulle vara en stor anledning till att han klarat av det han gick igenom.
SvaraRaderaJag tror att han hade kunnat få till ett bra liv även om inte Martin dykt upp, bara det att det livet skulle startat betydligt senare och kanske även efter ytterligare hel del tråkigheter. Vissa personer är helt enkelt överlevare. Kanske har det att göra med att man som barn fått en fin relation med någon, någon som visar en vad lycka och glädje är, kanske inte.