Lärarna klappar i händerna och gör olika tecken som eleverna härmar. Första tanken som dyker upp är att det är ett inlärt beteende som har blivit en social regel. Detta kan kopplas till både behaviorismen och det sociokulturella perspektivet. Genom de behavioristiska glasögonen ser man tydligt hur stimuli (läraren klappar händerna) och respons (eleverna härmar) hör ihop. Om man ser det ur ett sociokulturellt perspektiv är de sociala reglerna eller normerna, i respektive klassrum, väldigt tydliga. När läraren klappar/hyschar vet eleverna precis vad som förväntas av dem. De har en gemenskap i klassrummet, till skillnad mot förhållningssättet den första läraren har till eleverna.
Med vilka andra perspektiv/glasögon kan man se hur eleverna har lärt sig det som visas på videoklippet?
Källor:
Phillips, D. C., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande (2:3). Lund: Studentlitteratur.
Phillips, D. C., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande (2:3). Lund: Studentlitteratur.
Elektroniska källor:
Videoklipp hämtad 2016-12-01: https://www.youtube.com/watch?v=8eK3cXXEsHk&feature=youtu.be
Intressant klipp! Jag kan även se det kognitiva perspektivet. Att eleverna en gång har "hämtat in" informationen och "kodat" informationen genom att de ser och hör lärarens rörelser och ljud. Sedan har informationen sparats i minnet för att sedan tas fram när det behövs användas.
SvaraRaderaPrecis som du nämner Johanna ser man ju en stor grad av sociala perspektiv och här tycker jag även man kan baka in pragmatismen. Eleverna har lagt in ett värde i att följa instruktionen. Kanske värdet för dem kan vara att när det blir tyst kommer de att få ytterligare information och instruktioner som de har användning för i fortsatt undervisning. Själva stimulansen av detta är något som de då sätter större värde på än om det skulle fortsätta vara stökigt och rörigt i klassrummet. De har själva gjort ett "medvetet" val.
SvaraRaderaVilket härligt klipp :) man blir ju glad när de börjar klappa. Jag håller med ovanstående, det sociala är ju så tydligt, ser man det från ett pragmatiskt perspektiv så är det ju bra att ha med sig vid t.ex. fotbollsträningen eller någon annan fritidsaktivitet, att följa direktiv.
SvaraRaderaSå härligt att se. Barnen uppfattar nästan klappandet som en belöning. Jag tror mycket på att använda sig av estetiska uttrycksformer i skolan. Både för att ge barn flera chanser att ta till sig kunskap på olika sätt men även att kunna göra sin undervisning såpass "spännande" att man som barn inte behöver hitta på bus för att det inte ska bli långtråkigt. Har bara erfarenhet från förskola på detta men där brukade vi som pedagoger låta barnen få "härja" ibland för att sedan lättare få dom att sitta stilla när det behövdes. Vi vuxna var också mycket aktiva i härjandet vilket gjorde att vi kunde styra det mer och jag tror att barnen tyckte det var enklare att förstå skillnaden mellan buset och det lugna. Alla aktiviteter var styrda men jag tror inte barnen uppfattade det så.. ;-)
SvaraRaderaSka tilläggas att "härja" inte betydde att slåss men t.ex. Sjunga högt och stampa eller springa fort eller ligga på golvet och brottas :-)
Väldigt fascinerande klipp! Inte alls tänkt på innan att man kan göra det till en "rolig grej" , att få barnens fokus tillbaka. Verkligen något jag ska ta med mig. Kommer väl ihåg metoden som den första killen hade, att höja rösten/skrika. Inge vidare lugnande alls. En annan (dock på högstadiet) använde sig av att sänka rösten, fungerade väl till viss del men vart väldigt jobbigt för en annan som har problem med hörseln och hör dåligt. Klappandet var verkligen kul. Piggar upp och blir lite som när man avbryter för att röra lite på sig/göra några "gymnastikövningar" på plats för att piggna till.
SvaraRaderaVäldigt härligt att se detta klipp. Det fanns även en sekvens i ett av klippen där läraren gjorde någon tecken som samtliga elever gjorde men det var någon som hade missat och blev därefter "tillsagd" av de andra eleverna (regler & normer) baseras väl på det sociala perspektivet.
SvaraRaderaIntressant och roligt klipp! Att få fokus tillbaka på detta sätt verkar ju både fungera och ha positiv inverkan då eleverna tom verkar tycka att det är kul! En lärare på min arbetsplats använder just det här "metoderna" väldigt framgångsrikt och jag tycker mig se att hela klassen "sjunger" med liksom.. Jag har också sett en annan lärare i idrott (detta görs dock bara på småttingarna) som ber dem sätta fingret för munnen om det känns lite extra svårt att vara tyst och så kan man vinka med långfingrat om man vill säga något, både fungerar och ser roligt ut hehe..
SvaraRaderaDetta är en sak som jag själv har använt mig av i undervisning. Vi körde med tummen upp i luften och det tog inte så lång tid alls för att få eleverna att hänga med på det. Oftast blir det tyst, men inte alltid. En annan sak som jag själv tycker fungerar om jag som lärare försöker att förmedla något viktigt men det är några som pratar eller för oväsen är att helt enkelt själv bli helt tyst mitt i en mening och bara stå still på stället. Men alla dessa sätt måste man arbeta in i klassen innan de fungerar. Annars blir nog eleverna fundersamma varför läraren står med tummen upp i luften och ser konstig ut.
SvaraRaderaPrecis som du säger så syns det behavioristiska perspektivet tydligt: eleverna formas av omgivningen, samt att klappandet kan ses som en belöning. Även den sociala påverkan: sociokulturellt perspektiv. Kanske det kognitiva perspektivet också: eleverna hämtar in stimuli- bearbetar informationen- lagrar i minnet- för att sedan kunna "återberätta", sker omedvetet här. Tack för ett härligt klipp, bra tips att ta med sig :-)
SvaraRadera//Johanna
Intressant! Jag jobbade i en f-klass förra terminen och där använde vi oss ibland av en nål när vi ville att eleverna skulle vara tysta. I början tog vi pedgoger fram nålen och sa: "nu ska vi se om ni kan vara så tysta så att vi hör när nålen träffar golvet." Fortsättningsvis räckte det med att bara hålla fram nålen så tystnade klassen. Jag ser absolut hur vår metod kan kopplas till behaviorismen, precis som du skriver om metoderna som lärarna i filmen använder.
SvaraRaderaSjälv stod jag i fredags efter lunchrasten tyst i två minuter och blickade ut över en babblande etta tills en elev sa till sina kamrater att nu måste de faktiskt vara tysta, annars blir Carolina ledsen och vi får ingen I-pad sen... (Ordinarie lärare låter dem leka med sina I-pads under sista kvarten på fredagen.)
SvaraRaderaJag kanske är naiv, men borde vi inte försöka få eleverna att förstå att det inte är acceptabelt att prata eller vandra omkring när lektionen har börjat, istället för att hålla på med klapplekar (som kan användas av andra anledningar i stället) och på löjeväckande sätt höja rösten utan att veta vad man sysslar med. Vad är det föräldrar och lärare säger till eleverna egentligen, hur förklarar de för dem hur skolan och världen fungerar?
Som vikarierande resurs har jag sett lärare använda metoder som i filmen och som nämns i kommentarer - de verkar fungera så där (men jag förstår att det finns andra erfarenheter också). Jag får inte intrycket av att alla elever verkligen förstår varför de ska vara tysta, att de förstår vad belöningen kan bli. Det blir en tillfällig effekt. De börjar snart prata igen, som om fingret för munnen eller armen i luften bara vara en grej, en hälsning, sedan är det åter fritt fram för prat. Lektionen efter måste läraren göra likadant igen. Går det verkligen inte att lära in ett annat beteende hos elever, där synen av en redo lärare i klassrummet blir ett stimuli som genererar en respons i form av tystnad och förväntan inför vad läraren har att säga, och där belöningen blir en på alla sätt fantastisk lektion? Som sagt, naivt eller inte, och jag generaliserar förutsättningarna, men jag är övertygad om att det går att skapa en sådan klassrumsmiljö.