De som har sämst förutsättningar, drar mest nytta utav skoltiden, står det beskrivet i boken specialpedagogisk verksamhet i grundskolan. (Eriksson-Gustavsson, Göransson, & Nilholm, 2011) Med det så menar dem att elever som har en låg utgångspunkt kunskapsmässigt och får kämpa i uppförsbacke hela skoltiden lär sig något som är ännu viktigare än ren kunskap. De lär sig att kämpa och sträva och att det är den bästa metoden om man vill nå sina mål. Det finns till och med studier på att elever som har ADHD klarar sig bättre i vuxenlivet än elever som har lätt för sig i skolan och speciellt om de elever med ADHD inte blir utredda. (Giota & Lundborg, 2007) En utredning som visar på att specialundervisning oftast är på en enklare nivå där eleven lätt hänger med och specialklasser där du bli utpekad och åsidosatt socialt. Eller som James Nottingham säger i sin bok “De som anstränger sig mest, kommer längst och de är genom utmaning man växer”.(Nottingham, 2013)
Jag som tränar mycket kan ofta göra jämförelser med lärande inom skolan och utvecklingen inom träningen. Såklart blir jag bättre tränad och bygger mer muskler om jag kämpar i motvind och med stort motstånd. Såklart så vill jag bli lika bra som de bästa med samma förutsättningar och strävar vidare, kämpar hårdare och har bra förebilder. På så vis så skapar jag goda vanor, utvecklas hela tiden och får bra förutsättningar för att vara bra varje dag.
Men det gäller att hitta en bra balans och ge de elever som har behov av mycket vägledning något mer tid och elever som jobbar bäst självständigt lugn och ro. Att ha fokus på, och låta målet med utbildningen bli, att var och en skall utvecklas efter sin förmåga.
“Att få vara sig själv stärker självkänslan och med god självkänsla så vågar man utmana”. (Nottingham, 2013)
Kan det vara så att höga förväntningar på eleverna, trots att de kan ha inlärningssvårigheter, motiverar och hjälper dem att lyckas?
Är det bättre att ha en diagnos eller kan det vara bra att behandla elever mer jämlikt och inte peka ut någon som sämre eller bättre?
Eriksson-Gustavsson, A.-L., Göransson, K., & Nilholm, C. (2011). Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan. Lund : Studentlitteratur, 2011.
Giota, J., & Lundborg, O. (2007). Specialpedagogiskt stöd i grundskolan – omfattning, former och konsekvenser. Göteborg University. Hämtad från http://gup.ub.gu.se/publication/64184-specialpedagogiskt-stod-i-grundskolan-omfattning-former-och-konsekvenser
Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet : återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm : Natur & kultur, 2013.
Foto: Emma Mäsak
Intressanta och utmanande frågeställningar. På den första så tror jag att förväntningar bör man ha, på alla, dem utmanar. Sorterar man ut och inte har förväntningar på barn som har inlärningssvårigheter så sänder det ett budskap om att dem inte är lika "kapabla till att lyckas" som dem man har höga förväntningar på. Dock kanske man ska tänka efter hur höga, blir dem oöverkomliga kanske barnet hellre ger upp. Speciellt om det är ett barn som har låg självkänsla. En balansgång det där.
SvaraRaderaPå andra frågan så tycker jag att alla ska behandlas lika, med eller utan diagnos. Alla ska få samma förutsättningar till att bli sitt eget bästa jag.
Det är verkligen en balansgång men som du påpekar så är självkänsla viktigt. Vad finns det för bra sett att bygga självkänsla på förutom att eleverna får känna sig delaktiga, duktiga, att de känner att de utveckals, och att de känner sig som en del av sammanhanget och behövda?
RaderaDetta är frågeställningar som är helt klart svåra att ge en bra form av svar på tror jag..
SvaraRaderaVarför jag anser det är för att på t.ex. den första frågeställningen så kan även höga förväntningar krossa elevens entusiasm.. Men de kan även hjälpa... Det är en tunn linje mellan att vilja, och att ge upp, när det gäller att nå förväntningar, speciellt lärarens.
Det tycker jag har med press, elevens kapacitet och mentala styrka att göra. Kan man hitta en bra balans mellan våra förväntningar på elever och hur mycket alla olika elever klarar av?
Och den andra frågeställningen så tycker jag likadant som ovan.. Att alla ska behandlas lika, oavsett svårigheter eller diagnos eller vad som nu kan påverka elevernas utveckling.
Jag tror att det viktigaste är att man lär känna sina elever och på samma gång låter dem själva styra en hel del. Att låta dom jobba på mer om de vill och låta de som vill ha ett lugnare tempo få ha det men ändå hela tiden erbjuda mer och försöka att motivera genom att ha tron på eleverna och även ha med sig att alla tar den enklaste vägen om man får chansen...
RaderaJag tror på att man ska ha förväntningar på sina elever, jag anser att det visar att man som lärare har tro på dem. Hur skulle det se ut om jag som lärare skulle ha höga förväntningar på Kalle men när jag kommer till Pelle som sitter bredvid så är förväntningarna som bortblåsta. Det gäller snarare att anpassa förväntningarna för individen och att visa att alla kan klara av ett uppsatt mål.
SvaraRaderaAngående om det är bättre eller sämre med satta diagnoser så tycker jag det kan vara kluvet. Det beror på hur allt runt omkring fungerar, hur fungerar arbetet med individen? Blir hen sin diagnos? Eller sker arbetet istället genom att finna verktyg som underlättar. Den är allt alltid en fråga om att individanpassat, en elever med ADHD är aldrig lik en annan elev med ADHD så generella lösningar finns inte.
Bra tanke där med att diagnosen kan vara som ett verktyg men såklart svårt om diagnosen är så bred i sin bedömning att den inte ger någon idikation på hur man jobbar vidare på bästa sett. Återigen som jag skrev på svaret ovanför så tror jag på att lära känna elever och se till deras specifika behov. I allra högsta grad så tror jag lärare orkar med några elever som inte följer den perfekta elevnormen med tysta, lugna elever som bara gör precis det som dom skall men såklart behövs specialhjälp om det i en klass finns flera stycken elever som förstör för alla andra och det inte är någon kontroll på situatienen...
Radera-Kan det vara så att höga förväntningar på eleverna, trots att de kan ha inlärningssvårigheter, motiverar och hjälper dem att lyckas?
SvaraRadera#Självklart kan det vara så, men det gäller att sätta rimliga krav, annars kommer de nog inte att komma någonstans i sin kunskapsutveckling
Är det bättre att ha en diagnos eller kan det vara bra att behandla elever mer jämlikt och inte peka ut någon som sämre eller bättre?
#Det är en svår fråga att svara på! Det är nog från fall till fall. Fördelen med att diagnostisera är att man som lärare kan få hjälp med hur jag ska bemöta och utmana denna elev på rätt sätt. Det är ju även så att vissa barn "behöver" medicin för att fungera i ett klassrum. Fast det står i skollagen att skolan ska anpassa till varje elev så är det ibland omöjligt att uppnå.
Taget ur verkligheten: En elev som stör på lektionerna, sitter och snyter sig i luften, låter äckligt (typ hulkar) och säger elaka saker mot andra elever och lärare. Denne elev fick en utredning, ADHD, Asperger och lätt utvecklingsstörning. Fick medicin och nu funkar eleven i klassrummet de flesta dagar och har kompisar som vill vara med honom osv. Detta hade inte fungerat utan medicin, de dagar han inte äter medicin är han tillbaka i sitt dåliga beteende. Han är inte medveten hur han låter och gör, det bara blir så när han inte äter sin medicin.
Jag tycker inte att Nottinghams bok lämpar sig bra för elever med behov av särskilt stöd. För stora utmaningar som han förespråkar funkar inte, av mina erfarenheter, på dessa elever. Blir det för mycket och för svårt sparkar de bakut och istället blir ingenting gjort. Han skriver att “De som anstränger sig mest, kommer längst och de är genom utmaning man växer”. Jag håller med om att vi som människor växer genom utmaningar. Men jag tycker som sagt inte att kopplingen mellan Nottinghams undervisning och specialpedagogik klickar. Precis som du skriver handlar det om att hitta en bra balans och se till vad varje enskild elev behöver och har behov av. Vissa behöver stöd och vissa behöver stimulans (Lgr11).
SvaraRadera