Handstand in theory

   

Likt serien antyder så finns det saker man inte bara kan lära sig genom teoretisk inlärning utan det krävs praktisk övning för att nå verklig insikt och kunskap, det som J. Dewey kallar "learning by doing" (Lundgren, säljö & Liberg, 2014, s.239) Men vi kan ju luras att tro att det bara handlar om kunskaper som kan användas i en arbetssituation eller saker där vi måste vara aktiva i hela kroppen. Men faktum är att det är mycket vi måste öva praktiskt på för att lära oss ordentligt. Hur skulle det till exempel vara om lärarinnan bara förklarade något i stil me: "För att skriva bokstaven A så gör du två lite snedställda streck och sen ett streck på mitten som korsar de andra två strecken. Då så, då kan du skriva stora bokstaven A". Och inte nog med att det är ett mycket bra sätt att lära sig saker på, genom att testa själv, dessutom så står det ju med i läroplanen att vi skall göra lärandeaktiviteter som speglar verkligheten. (Skolverket, 2011)

I min serie så tänker jag mig att sättet att se på lärande här är pragmatism och det innebär att man utgår ifrån vad elever kan sen innan och sedan tränar på det man inte kan för att bli bättre. (Lundgren m.fl., 2014, s.308) Sen så ligger pragmatismen väldigt nära det sociokulturella perspektivet att se på lärande. I detta exemplet då eleverna lär av varandra och i grupp. Problemet som jag ser är att man behöver, till viss del, ha ett starkt självförtroende när man skall våga träna praktiskt. Det går inte att vara lika anonym i dessa sammanhang och oftast så behöver elever kika på varandra för att lära av varandra och för en del blir detta jobbigt.

Hur kan vi stärka elevers självkänsla i skolan för att de skall våga visa sina kunskaper inför varandra utan att känna sig obekväma?
Vilket sätt tycker du är bäst när det kommer till att träna på praktiska kunskaper?

Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011. (2011) (3:e uppl.). Stockholm: Skolverket.

Ulf P. Lundgren, Roger Säljö och Caroline Liberg (2014) Lärande skola bildning, Grundbok för lärare. Stockholm: Natur & Kultur

Digitalt förhållningssätt?

Samhället förändras ständigt, särskilt med den teknik som finns i dagens datorer, mobiltelefoner och surfplattor. Den digitala världen öppnar upp många möjligheter för elevers utveckling och lärande, som Dan Åkerlund ger exempel på i sin bok (2013).

Seriestrippen nedan visar ett exempel på hur en lärare kan anpassa sin undervisning efter eleverna. Läraren väcker deras intresse och lust att lära genom att ställa en fråga som relaterar till något de tycker är viktigt (mobiltelefonen). För att fånga elevernas intresse är det kanske inte tillräckligt att läraren går in i klassrummet med ett leende på läpparna och säger “idag ska vi räkna matte!”. Vi som lärare måste engagera oss och visa vår vilja att vägleda eleverna i deras kunskapsutveckling, exempelvis genom att skapa meningsfulla uppgifter (Nottingham, 2013; Phillips & Soltis, 2014).

I seriestrippen kan vi se att eleverna får ett mer positivt förhållningssätt när de börjar reflektera över mobiltelefonens form. Kan elevernas mobiltelefoner komma till användning i skolan istället för att förbjuda mobiler? Ett exempel på digitala verktyg i undervisningen är appar som kan göra QR-koder, eleverna får skanna av en streckkod som ger t.ex. en uppgift.

Vilka fördelar och/eller nackdelar finns det i den digitala världen? Kan man säga att det finns ett digitalt förhållningssätt?

Referenslista

Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet: återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm: Natur & kultur.

Phillips, D. C., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande (2:3). Lund: Studentlitteratur.

Åkerlund, D. (2013). Klassen i dialog med omvärlden: pedagogiska vinster när skolan syns på nätet. Stockholm: Internetfonden.

Höga förväntningar

De som har sämst förutsättningar, drar mest nytta utav skoltiden, står det beskrivet i boken specialpedagogisk verksamhet i grundskolan. (Eriksson-Gustavsson, Göransson, & Nilholm, 2011) Med det så menar dem att elever som har en låg utgångspunkt kunskapsmässigt och får kämpa i uppförsbacke hela skoltiden lär sig något som är ännu viktigare än ren kunskap. De lär sig att kämpa och sträva och att det är den bästa metoden om man vill nå sina mål. Det finns till och med studier på att elever som har ADHD klarar sig bättre i vuxenlivet än elever som har lätt för sig i skolan och speciellt om de elever med ADHD inte blir utredda. (Giota &  Lundborg, 2007) En utredning som visar på att specialundervisning oftast är på en enklare nivå där eleven lätt hänger med och specialklasser där du bli utpekad och åsidosatt socialt. Eller som James Nottingham säger i sin bok “De som anstränger sig mest, kommer längst och de är genom utmaning man växer”.(Nottingham, 2013)

                                                

Jag som tränar mycket kan ofta göra jämförelser med lärande inom skolan och utvecklingen inom träningen. Såklart blir jag bättre tränad och bygger mer muskler om jag kämpar i motvind och med stort motstånd. Såklart så vill jag bli lika bra som de bästa med samma förutsättningar och strävar vidare, kämpar hårdare och har bra förebilder. På så vis så skapar jag goda vanor, utvecklas hela tiden och får bra förutsättningar för att vara bra varje dag.

Men det gäller att hitta en bra balans och ge de elever som har behov av mycket vägledning något mer tid och elever som jobbar bäst självständigt lugn och ro. Att ha fokus på, och låta målet med utbildningen bli, att var och en skall utvecklas efter sin förmåga.

“Att få vara sig själv stärker självkänslan och med god självkänsla så vågar man utmana”. (Nottingham, 2013)

Kan det vara så att höga förväntningar på eleverna, trots att de kan ha inlärningssvårigheter, motiverar och hjälper dem att lyckas?

Är det bättre att ha en diagnos eller kan det vara bra att behandla elever mer jämlikt och inte peka ut någon som sämre eller bättre?

Eriksson-Gustavsson, A.-L., Göransson, K., & Nilholm, C. (2011). Specialpedagogisk verksamhet i grundskolan. Lund : Studentlitteratur, 2011.

Giota, J., & Lundborg, O. (2007). Specialpedagogiskt stöd i grundskolan – omfattning, former och konsekvenser. Göteborg University. Hämtad från http://gup.ub.gu.se/publication/64184-specialpedagogiskt-stod-i-grundskolan-omfattning-former-och-konsekvenser

Nottingham, J. (2013). Utmanande undervisning i klassrummet : återkoppling, ansträngning, utmaning, reflektion, självkänsla. Stockholm : Natur & kultur, 2013.

 Foto: Emma Mäsak

På tal om PISA

Efter att ha läst James Nottinghams bok "Utmanande undervisning i klassrummet" bestämde jag mig för att kolla om det fanns några filmer om eller av honom på youtube. Jag hittade denna, där han visserligen talar om mycket av det som jag redan läst om (Han är för övrig en väldigt bra talare!). Ungefär 6 min. in i denna film börjar han tala om PISA. Något som är en väldigt stor grej och ett ångestladdat ämne för många olika arenor i Sverige. Han nämner nästan en besatthet från framförallt media och politiker, medan många andra länder i princip bara rycker på axlarna. Nottingham menar att PISA resultaten bara är en liten del av hur resultaten verkligen ser ut.

PISA testar inte bara resultat i hur bra vi presterar utan även i resilience (motståndskraft), alltså förmågan att återhämta sig från svårigheter, bland elever från flera länder. Sverige är ett av de länder som har sämst motståndskraft. Svenska elever tenderar alltså att ge upp när en svårighet dyker upp. Varför?

Nottingham menar att vi svenskar ofta anser att vi antingen är bra på ett ämne eller så är vi inte det. Medan länderna med högre motståndskraft ser det som att framgång grundar sig i hårt arbete. Han nämner även "curling-lärare" som hjälper de som har det svårt och berömmer de som klarat uppgiften. Detta orsakar att elever ofta tar den enkla vägen i stället för att pressa sig själv lite till och utmana sig själva.

Vi behöver verkligen tänka på hur vi lägger upp våra lektioner och bemöter våra elever som framtida lärare, så att ALLA verkligen får den där likvärdiga utbildningen som verkligen är så viktig. Vi behöver se till att vi lägger en bra grund för våra elevers framtida syn på lärande och vad skolan är till för.

Vad tycker ni om Nottinghams syn på hur många lärare gör? Håller ni med? 

(Denna film fick mig även att tänka på ett inlägg jag läste på Grupp20's blogg, där många av våra elever känner sig understimulerade i skolan. Läs det inlägget om ni inte redan gjort det, väldigt intressant!)

Tyst i klassen

Pedagog västerbotten finns som blogg och som youtubekanal, där det finns bl.a. information och inspiration som pedagoger kan använda sig av i undervisningen. Deras videoklipp “Tyst i klassen” (på youtube) visar på ett litet skämtsamt sätt några metoder som lärare kan använda sig av för att få tyst i klassen. Den första metoden fungerar inte så bra medan de andra två fungerar bättre. Varför fungerar de andra metoderna bättre?
Lärarna klappar i händerna och gör olika tecken som eleverna härmar. Första tanken som dyker upp är att det är ett inlärt beteende som har blivit en social regel. Detta kan kopplas till både behaviorismen och det sociokulturella perspektivet. Genom de behavioristiska glasögonen ser man tydligt hur stimuli (läraren klappar händerna) och respons (eleverna härmar) hör ihop. Om man ser det ur ett sociokulturellt perspektiv är de sociala reglerna eller normerna, i respektive klassrum, väldigt tydliga. När läraren klappar/hyschar vet eleverna precis vad som förväntas av dem. De har en gemenskap i klassrummet, till skillnad mot förhållningssättet den första läraren har till eleverna.
Med vilka andra perspektiv/glasögon kan man se hur eleverna har lärt sig det som visas på videoklippet?

Källor:
Phillips, D. C., & Soltis, J. F. (2014). Perspektiv på lärande (2:3). Lund: Studentlitteratur.

Elektroniska källor:
Videoklipp hämtad 2016-12-01: https://www.youtube.com/watch?v=8eK3cXXEsHk&feature=youtu.be